kvar i nåt jag lämnat

Jag hatar att sakna något jag fan inte borde sakna, någon jag egentligen inte saknar. Bara ibland, vissa dagar, vissa kvällar. Jag måste släppa taget om dig, helt. Men jag kan inte. Jag vill inte. Och även fast jag ljuger för mig själv så ska jag intala mig själv att det är för mitt eget bästa. För det är för mitt bästa. Att vi inte är och aldrig kommer bli vi igen. Men jag kommer att sakna dig. Dina små idiotiska småsaker som bara du gör. Sättet du ler på. Dina vackra händer. Och ditt retsamma leende när jag fick lov att stå på tå för att kyssa dig.. Jag älskar dig, samtidigt som jag hatar dig. Och det funkar inte, det funkar helt enkelt inte att hata och älska någon samtidigt. Jag måste göra ett val, och jag har redan gjort mitt val. Ett väldigt lätt val om man tänker efter, men valet var inte det lättaste att ta. För det är inte lätt att att strunta i någon man egentligen älskar...

Jag kan knappt gråta. För det känns ingenting. Ni vet när man sitter och lyssnar på dem där låtarna som påminner om honom, och den där texten som handlar om honom och tårarna bara rinner. Så känner inte jag längre. Jag vet inte varför jag inte kan gråta längre. Eller jo, jag vet. Ni vet när man har byggt upp så mycket mod, styrka och självförtroende. Så hittar man någon som vill ta sig förbi, om man släpper in honom just för han lovar dem där sakerna. Han lovar att inte göra som han innan gjorde. Han lovar att stanna. Och han lovar föralltid. Även om föralltid inte finns. Så man släpper in honom i sitt liv. Och han river allt du byggt upp. Ja han river allt. Han bränner ditt självförtroende. Krossar något som egentligen alltid varit krossat. Så du bygger upp samma mur igen. Stänger ute människor. Och så kommer han. Och det händer samma sak inge. Tillslut bygger man en mur så hög som man inte låter någon ta sig igenom. Och man blir så empatilös så att man nästan inte kan ta emot någonting. Ja man blir självisk och känslokall, men ibland behöver man bli det. För vad gör man inte för att skydda det lilla hjärta man har? Jag är inte döv, jag lyssnar bara inte. Jag orkar inte lyssna. Så jag lyssnar inte. Jag väntar inte heller. Kärlek kan man inte mana fram det kommer av sig själv. Och även om jag bygger på min mur hela tiden och det kanske förändrar mig. Så kommer det komma någon en dag som inte river din mur, han hjälper dig att bygga upp den. Och istället för att bränna ditt självförtroende så höjer han det. Så jag tänker inte vänta på någon som bränner mina broar, krossar mig. Jag väntar på någon som bygger upp dem. Någon som klistrar ihop det hjärta någon en gång krossat.

Men det är inte meningen att stänga ute alla och låtsas hålla för öronen.
Det är inte meningen att jag ska vara rädd för kärlek. Rädd för att falla.
Rädd för att bli sårad. Rädd för att det ska sluta som det alltid gör.
Det är inte meningen!!!

Jag saknar allt till en viss del. Jag saknar det som var bra. Jag saknar att veta att jag alltid har någon där som bryr sig. Jag saknar att ha någon jag kan krama och pussa på utan att folk ska fråga/undra, och utan att skapa massa rykten. Jag saknar att få söta sms så hela ansiktet ler. Jag saknar att ha någon som retar upp en och sen pussar på en så man blir ännu mer irriterad, men samtidigt... glad. Jag saknar att ha någon som tycker om en, precis som man är. Jag saknar att va kär i någon som är kär tillbaka.

men jag saknar inte dig, utan bara det.