.....

Det är precis som de säger. Att när allting plötsligt är borta så kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag lät min osäkerhet ta över och jag lät allting förstöras. Jag trodde det var bättre utan. Även fast vi aldrig vart och inte är så kunde vi blivit. Vi. Att skriva utan syfte, tankar utan meningar. Inga anledningar. Det bara är så. Känslan av att en människas mage pirrar när han ser på mig, tycker att jag är vacker hur jag än ser ut. Att jag kan få någon att vilja vakna upp på morgonen, och någon som ler så stort när han vet att jag tycker om honom tillbaka. Någon som väljer att vara med just dig. Den känslan. Hur kunde jag tro att jag kunde fylla mitt tomrum genom att få bekräftelser från så många olika människor. Så många som talade om för mig att jag var vacker. Att jag var någon. Det spelade ingen roll hur många som pussade mig på nosen och talade om för mig att jag var vacker, för det var inte likadant som när han gjorde det. Fast det visste inte jag förens nu. För det spelar ingen roll hur många man får, det handlar om att man får den man vill. Och jag vill inte att någon annan än han ska pussa mig på nosen och säga att jag är vacker. Bara han.....

Ni vet när man ser en bild på honom med någon annan och helt plötsligt släpper allt. Går vidare. Och när han sedan lämnar henne, kommer tillbaka. Det där lyckoruset, man blir så glad men samtidigt så ledsen.

"säg ingenting, bara håll mig i handen"

Han förändrade mig, och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för. Jag säger att jag hatar honom fast jag vet att det är han som fick mig att bli den jag är idag. Och om jag kunde förändra honom som han förändrade mig så hade jag gjort det. För länge sedan.

maybe that tears us apart is what brings us back together. and everything that makes us different reallt brings us closer