-

är glad att jag har en viss vän, han är speciell. väldigt speciell!
finns ingen annan som bryr sig lika mycket som han, som försöker prata
med mig fast han vet hur vrång jag är när det gäller mina problem.
mina problem som ingen annan ska behöva bry sig i, för det är mina problem.

men han har berättat för mig, han har fått mig att inse en sak..
- jag behöver prata ut lika mycket som alla andra.

och jag vet att det inte är så onödigt som jag tror, jag vet att det skulle vara en lättnad och att det kanske skulle bli en liten, liten förändring om jag berättade. men jag skulle nog bryta ihop efter första ordet, om det som tynger mig så inåt helvete.
jag skulle aldrig klara av det, det vet jag redan nu.

jag är trött på mig själv. trött på att jag stänger in allting, alla känslor
"det är mitt och blir aldrig ditt"